Igår var jag på ett event arrangerat av Susanne Stridh och hennes Stridh Opportunities. Det var ett heldagars event med olika talare som skulle motivera och inspirera. Dagens höjdpunkt var den världsberömde talaren Les Brown. Arrangemanget var väl genomfört och jag lyfter på hatten för en bra logistik och organisation.

Har talat med min vän om detta idag och våra åsikter går isär om varför man behöver inspireras och motiveras. Många som var på gårdagens seminarium tillhörde olika nätverk av Multi Level Marketing bolag. Jag tillhör inte dessa, men jag har provat och tycker inte om att sälja saker på det sättet. Den röda tråden genom hela seminariet var att allt startar hos dig själv. Vill man förändra något så skall man börja med sig själv. Man skall inte skjuta upp saker till imorgon utan våga göra det nu. Inget händer här i trygghetszonen utan magin sker när man vågar ta risker. Något som jag själv kan bekräfta. Inte för att jag lärde mig något nytt igår utan mer ahaa-upplevelser. Att lyssna på en föreläsare är lite som att gå på teater eller bio. Ibland är det riktigt bra, ibland bara okej och ibland riktigt dåligt. Gårdagens talare var okej och jag var inte jätteimponerad över dagens huvudtalare men där fanns en talare som hette Johnny Wimbrey som fullkomligt tog mig med storm. Han var allvarlig, rolig, tydlig och synnerligen verbal samtidigt på en gång. Han har själv haft en stökig bakgrund och rest sig därifrån. Han skyller inte på samhället, på föräldrar eller andra omständigheter om varför han en gång hamnade i samhällets ytterkant. Som han själv sa så gjorde han egna val som visade sig vara riktigt dåliga. Senare i livet gjorde han nya val som visade sig bli riktigt bra. Jag gillar den attityden. I dagens moderna samhälle har alla ett val! Ibland gör man bra val, ibland dåliga val.

Les Brown körde en tydlig Amerikansk talarteknik. Höja och sänka rösten, få publiken att säga saker i grupp, säga saker till personen man sitter bredvid o s v. Jag får panik på den typen av aktiviteter. När vi plötsligt skulle köra Zumba tillsammans var jag en millimeter från att lämna eventet. Personerna omkring mig däremot ropade och visslade och var i total extas så fort något skulle göras kollektivt. När Mr Brown sa ”I can’t hear you…” skrek dom det Mr Brown uppmanade att dom att säga. Jag kände mig lite som udda fågel i sällskapet och kände efter halva dagen att antingen får jag gå hem nu eller så får jag ta seden dit jag kommer. När det var dags för Zumba igen var jag med och skakade rumpa och skrattade faktiskt högt åt mig själv och situationen. Alla tog kort med sina mobiler heeela tiden och jag tänkte för mig själv att bara jag inte hamnar på någons facebooksida nu…

Seminariet var i stort riktigt bra och jag hoppas jag får möjlighet att gå igen nästa år. Det fanns inslag som jag inte alls gillade, t ex Zumba-dansen, men precis som flera av talarna sa så handlar mycket om att utmana sig själv. Jag utmanade mig själv och dansade ihop med flera hundra andra människor som jag inte kände. Det kändes fel, obehagligt och genant, men jag gjorde det 🙂