Det snackas mycket om VAB nu. Jag har ingen som helst aning om det verkligen är så att det vabbas mer i februari eller om det är en medial grej. Hur som helst är det ett intressant faktum kring hur många föräldrar resonerar runt detta med vab och stanna hemma från jobbet. Sverige har ett fantastiskt system för föräldrar vilket gör att vi inte förlorar särskilt mycket på att vara hemma med våra små älsklingar. Trots detta lämnar många sina sjuka barn till dagis och skolan ändå. Läste en riktigt spännande blogg här. Jag tror personligen inte att vi skiter i hur våra barn mår utan vi vill alltid deras bästa. Jag tror inte att den ekonomiska aspekten är avgörande heller… Tittar vi närmare på klassamhället är detta ett större problem i medelklassen och över det snarare än tvärtom. Tycker låginkomsttagare mer om sina barn??

Ofta hör man hur folk förklarar att de helt enkelt inte kan vara hemma för man har viktiga möten, man är projektledare av något slag eller man tror helt enkelt inte att arbetsgivaren klarar sig en dag med sin frånvaro. Lojalitet är viktigt i dagens läge, men den yttersta lojaliteten måste givetvis ligga hos familjen. Inte heller enbart för det egna barnets skull utan även för smittorisken. Detta gäller även vuxna människor som slickar i sig panodil, citadon, cocillana efytin och massa annat medikament för att klara arbetsdagen. Väl hemma sedan kraschar man i soffan eller i sängen och efter några dagar blir det ohållbart och man blir sängliggandes lagom till helgen. Är det viktigare med mötena på jobbet än kvalitetstiden med familjen/vännerna på fritiden? Tyvärr tillhör jag själv den skaran som tryfflar panodil och alvedon snarare än bäddar ner mig hemma däremot ställer jag hellre in ett möte än att skicka mina sjuka barn till skolan.

Ibland hamnar man i diskussionen om vem som skall vara hemma med de små. Jag som under hela mitt föräldrarskap varit egenföretagare får ofta höra att jag har det lättare att vara hemma. Jag har andra egenföretagarvänner som ofta får höra detsamma både från sin partner och andra i omgivningen. Är man anställd av en större arbetsgivare kanske 1000pers eller fler eller rentav kommunalt eller statligt då är man en synnerligen liten del av det stora hela. Det betyder inte att man är betydelselös bara att man 1 en av 1000 eller 1 av 10000. Som egenföretagare är man ofta få eller rentav ensam. Att inte vara på jobbet får en direkt impact på verksamheten. Genom att välja att vara anställd väljer man trygghet och karriär framför riskbenägehet. Varför tror man att det interna mötet är så viktigt?

Detta med att vara hemma från jobbet är inte en fråga om kön eller ekonomi utan handlar mer om hur man ser på sin egen karriär och sin egna yrkesroll. Familjen måste ALLTID komma i första hand…oavsett om du är egenföretagare eller mellanchef på Volvo.