Såg ett reportage på TV4 om en familj som förändrat sitt liv till det bättre. Frun i huset var tidigare en kontorsråtta som arbetade 220 timmar i veckan och kämpade på i samma gamla hjulspår år ut och år in. Plötsligt hände det som satte deras liv på ända…frun blev av med jobbet. De började genast att se över sin ekonomi och gjorde de justeringar som kunde göras och under tiden söktes det jobb för fulla muggar. Efter många sökta jobb började luften gå ur dem och de började fundera utanför boxen. Vad ville man? Vad är man bra på? Vad vill man med livet? Efter samtal om drömmar och andra planer blev visionen om ett café allt tydligare. En affärsplan sattes samman och några månader senare var det premiär för det nyöppnade caféet.

Idag berättar familjen om deras livskvalitet. Det visade sig att caféet gick riktigt bra och idag arbetar både man och döttrar tillsammans med mamman och ett antal anställda på caféet. Idag har de tid för ledighet och för varandra. De gör det de vill göra och kan unna sig att vara spontana. Deras uppmaning till andra är ”just do it” våga ta steget…

Deras historia är liknar många andra framgångshistorier. Vi gillar att läsa om uteliggaren som blev mångmiljonär, om den österikiske muskelbyggaren som blev guvernör i Kalifornien, om skivbolaget som tyckte att Beatles borde ägna sig åt något annat än musik…m fl, m fl… Det finns dock en gemensam nämnare i dessa success stories. De har alla agerat med kniven mot strupen och de har tvingats att göra saker utan den s k komfort zonen.

Vi vill gärna få det att låta som att bara vi vågar ta steget att testa något nytt så kommer det att gå bra. Bara vi vågar lämna det trygga bakom oss så blir det magi. Jag ser mig själv som en entreprenör och företagare. Jag har varit det i snart 20 år i olika former i såväl medgångar som motgångar. Faktum är dock att inte ens jag skulle bryta upp en trygg och stabil tillvaro för att hoppa på något nytt. Nog för att jag sällan känner stress eller oro inför synnerligen kämpiga utmaningar, men att ge upp något tryggt för en oviss framtid är något annat.

Jag är helt övertygad om att all konstruktiv förändring sker under någon form av tvång eller press. Vissa hanterar detta bra andra inte alls, men att tro att riskbenägenheten skulle vara någon form av mall för entreprenörskap tror jag är helt fel. Många entreprenörer är mer riskbenägna än andra, många har en släng av ADHD, många har nästintill en skruvad positiv bild av möjligheter men ingen ger upp sin trygghet.