Redan som liten har jag alltid hatat att sitta ner runt bordet när andra står runt och sjunger ja må han leva. Jag känner mig på riktigt obekväm. Jag har absolut inga problem med att tala inför folk men just den där utsattheten att sitta ner när andra sjunger…för mig! HUGA! Min älskade mor älskar när alla sjunger för henne, ju fler gånger desto bättre. Märkligt…

Detta för mina tankar lite till hur vi hanterar beröm. Idag lever vi i ett samhälle där vi aldrig skall vara ärliga utan vi skall ösa ur oss beröm för allt. Att be sin dotter öva lite innan hennes nästa dansshow som glatt arrangeras inför hela släkten är fullkomlig tabu. Att inte titta på när barnen utöver idrott för att det faktiskt är tråkigt och de är ganska dåliga får man absolut inte säga. Nu menar jag inte att man skall kapa barnens alla framtidsvisioner men man kanske kan säga ”vad duktig du är om du fortsätter träna kanske du kan vara med i skollaget framöver”, istället för att bombardera med superlativ. Vi ser mycket av detta inne hos Idol-juryn när där står självsäkra 18-åringar som sjunger ganska dåligt. Adepten blir förbannad på juryn när denne inte kommer vidare eftersom man fått beröm från mamma och pappa hela livet som sagt att man är helt fantastiskt suverän på att sjunga och att man kan gå hur långt som helst.

Jag tror det finns två typer av personer. Den ena som triggas av beröm och som tröttnar så fort det inte är medgång. Föräldrarna står glatt påhejande på sin lille pojk som faktiskt är sämst i fotbollslaget. Livet är ganska enkelt, vissa saker är vi bra på andra saker är vi inte så bra på. Alla kan inte bli grymma fotbollsspelare och alla har inte bra sångröst. Den andra typen är den som hela tiden vill bli bättre som gärna vill visa omvärlden att dom har fel och att han/hon har rätt. Denna typen ser vi uteslutande hos idrottstjärnor, entreprenörer, artister m fl. Personligen är jag en typ som rentav tröttnar när jag får för mycket beröm. Tänk om folk går runt och säger hur bra och duktig jag är på att sjunga, då finns ju bara två alternativ antingen bli lika bra på något annat eller tröttna eftersom jag är ju redan så bra det går att bli…eller?

Jag påstår inte att något är rätt eller fel utan enbart att vi är olika men samhällsnormen utgår från den ena typen. Något som blivit väldigt tydligt i vår familj där flera av oss tillhör de olika typerna.