Just fyllda 41 är jag på väg in i det som statistiskt sett är skilsmässoåldern. För män är det 45 år och för kvinnor 43 år. Skilsmässorna i Sverige ökar, men inte  inte i någon större utsträckning. 1978 skiljde sig ca. 21.000 par och 2014 ca. 24.000 par. Däremot öka genomsnittsåldern, för en man var det 39 år 1978 och nu är den åldern 45. I Sverige skiljer sig drygt 50% av alla som gifter och man skiljer sig i genomsnitt efter 12 år. Sverige toppar skilsmässostatistiken världen över och i botten ligger Indien där endast 1,1% av alla gifta par går isär. Ekonomi, kultur och framförallt religion är avgörande faktorer. I Norge som till stor del liknar Sverige är statistiken ca. 40%, alltså 10% färre än i Sverige. Vem vill skilja sig då? Vi män är initiativtagare till 20% och kvinnorna till 70% och vid endast 10% är det gemensamt beslut. Om det finns barn säger statistiken att vi skiljer oss före barnen fyllt 2 år eller efter de att barnen fyllt 15 år. I gayvärlden skiljer sig 12% av männen och 24% av kvinnorna, vilket är att jämföra mot 50% bland heterosexuella.

Nej jag går inte i skilsmässotankar, men däremot skilsmässor i största allmänhet allt mer närvarande. Flera par i omgivningen har gått skilda vägar, ibland till det bättre och ibland tvärtom. Många säger att vi svenskar tar för enkelt på äktenskapet och skiljer oss för lättvindigt. Det håller jag inte alls med om! Statistiskt sätt tar vi två år på oss innan skilsmässan blir ett faktum. Sedan vet jag inte om alternativet låter särskilt lockande. Att hänga ihop med någon man inte vill vara med bara för att man en gång gift sig? Kanske allra värst är dem som hänger ihop bara för att… eller för barnens skull.

I all denna statistik och samhällsbetraktelser finns en detalj som jag inte riktigt begriper. Att vi skiljer oss under småbarnsåren är fullt förståligt. Alla som klarar den tiden borde få ett diplom att hänga på vägen ”Vi klarade att bibehålla kärleken bland bajs och spyor och utan sömn”. Romantiskt! Men varför kraschar det när kidsen börjar bli flygfärdiga? Det låter ju helt fruktansvärt! När man äntligen får lite mer tid för varandra, man kan unna sig ett glas rosé på stan, resa bort en weekend eller vad man nu vill göra…då skiljer man sig?! Det kan ju tyvärr bara betyda en sak. Under 15-20 har man gått runt och titulerat sig förälder och intressena har kretsat kring barnens aktiviteter och uppfostran snarare än livet som man och hustru. Lägger man då till statistiken att kvinnor i betydligt större utsträckning vill separera så är det ett faktum att vi män är riktigt dåliga på att underhålla kärleken. Å andra sidan håller vi ihop som män i ett gay-äktenskap… hur skall vi tolka detta??

Lyfter vi ytterligare på locket och synar otrohet är män otrogna mellan åldern 30-40 och kvinnor i större utsträckning 45+. Män är alltså otrogna under småbarnsåren medan kvinnorna är det när barnen är i tonåren eller äldre.

Finns egentligen bara en sak att konstatera män är från Mars och kvinnor från Venus…