Spenderade en vecka i Alperna under sportlovet tillsammans med familj och vänner. Första gången för vår del i Alperna efter många år i svenska Fjällen. Det bar av till Österrike och Matrei. Genom vänner hade fått ett tips på ett hotell som tydligen delvis skulle vara svenskägt. Inte för att det spelar någon roll, men nu när det var första gången i Alperna kändes det extra viktigt att det skulle bli bra. Hotel Goldreid skulle ligga ski-in läge men man behövde åka skidbuss till backen. Kändes bra tänkte vi som såg vinterlandskap, tyrolerhattar och schnitzlar framför oss.
Vår familj skull anlända 3 dagar före våra vänner och efter 18 timmar bakom ratten körde vi ner i dalen mot Matrei. Överallt omkring hängde tung snö på de stora granarna intill vägen. Jag körde lugnt i de branta backarna och de snäva svängarna så jag inte skulle hamna i någon av de stora snövallarna som låg intill vägen. När vi väl kunde se Materi på GPSen började snön avta…? Vi körde ner i dalen ytterligare några kilometer och väl framme fanns inte tillstymmelse till snö. Det var fan mer snö i Kungsbacka?! Lätt panikslagen började jag förklara för familjen att det givetvis finns massor av snö på toppen där vi skall åka skidor. Hotellet låg i en backe en bit från byn, hade det varit lite brantare hade man nog behövt klätterutrustning för att ta sig därifrån. Från gatan gick en liten bergbana upp till hotellets reception. Det tog ca. 20 minuter från bergbanan att åka upp och ner så vi fick vänta innan vi kunde ta oss in till receptionen. Trots bristen på snö och trots den långa väntan var det ändå härligt att andas alpluft och framförallt att vara på resande fot. Väl inne i Bergbanan träffade vi ett ädle svenskt par som förklarade att hade varit i Matrei varje år i 40 år. Jag frågade om snön, men då skrattade de glatt och förklarade att det aldrig var snö i Matrei. Vad de gjorde där varje år vet jag inte för de åkte i vart fall inte skidor…
När vi väl skulle checka in får vi all information på svenska och de frågar t o m om vi ville betala i SEK. När vi går genom hotellet hör vi bara svenska språket… massor av svenska familjer och massor av barn. Föräldrarna verkar drabbats av någon kollektiv härdsmälta gällande uppfostran för alla jävla ungar springer vilt i korridorerna och jagar varandra och skriker
Dagen därpå är det dags för frukost och vi tar ett bord som verkar ledigt. Vi hinner knappt sätta oss innan en överviktig medelålders mamma förklarar att det är hennes bord. Vi ser lite frågande ut eftersom hon redan sitter vid ett bord, men har tydligen ”paxat” det bordet för hennes barn som då ligger och sover. Vi hittar ett annat bord men noterar att bordet som vi ville sitta vid gapar tomt under hela tiden. Frukosten är dålig! Torrt bröd, inget gott kaffe, påläggen känns ofräscha, bränd äggröra och baconen ser mer ut som hönsfrikasé. Besviket tar jag till mig av den dyra frukosten samtidigt som jag hör glada tillrop från en svensk familj som är så nöjda över att få hotellfrukost. Smaken är som baken och tur är väl det…
Efter ett par dagar pratar vi med några andra familjer på hotellet och vi förstår att detta är ett ställe som man återkommer till. Vissa har t o m en andelslägenhet som går att köpa som tillhör hotellet. Till saken hör att Matrei har ca. 40km pist, vilket är att jämföra med Åre som har 110km pist. Vår familj hade i princip åkt alla backar efter 3 dagar.
En annan viktig del är maten i backen. Alltid spännande att testa nya lunchrestauranger! Generallt var vi ganska besvikna. Av liftsystemets 10 restauranger testade vi 9 av dem och bäst var nog pizzan. Torr Schnitzel och smaklös gulasch blev tyvärr betyget. Men ölen var jävligt god! Träffade en familj i backen som glatt förklarade att de ätit samma lunch på samma restaurang hela veckan. Det var så himla bra tydligen… jag kan inte låta bli att undra vad man då jämför med om man ätit på samma hela tiden?
Nu kanske jag låter som en gnällspik, men vi hade riktigt tur med vädret och vi hade superkul med våra vänner. Det var massor av snö på toppen! Men det finns inte på kartan att jag återvänder till Matrei.
Jag kan dock inte sluta förundras över detta fenomen att vi svenskar åker till samma ställe år efter år, vi äter på samma lunchrestaurang och vi älskar att vara där andra svenskar befinner sig? Här hemma sitter vi och gnäller om integration men vi svenskar är värsta sorten när vi själva lämnar Sverige. Är vi svenskar så här eländiga eller är det helt enkelt mänskligt?