Jag märker en trend som kryper innanför huden på mig. Det gäller inte bara bortklemade 90-talister, egocentriska tonåringar eller rediga 80-talister utan även 70-, 60-, 50- och 40-talister. Aldrig någonsin har vi varit så kommunikativa och nåbara som vi är idag. Via telefon, padda, klocka, dator och massa annat nytt som vi inte ens känner till ännu står vi stand-by och redo att ta emot all världens kommunikation. Vi nöjer oss inte med mail, sms och samtal utan det vi skall finnas on-line via messenger, Skype, whatsup, Facebook, Linkedin, Instagram, Snapchat och massa annat. Vi kommunicerar ut massa skit som ingen egentligen vill veta något om. Vi tar selfies och delar med oss till hela världen. Vi är t o m så jävla kåta på att kommunicera att det finns korkade jävla idioter som delar ett gammalt minne på nytt?! Det var tråkigt första gången och nu ett eller två år senare så tror vi att folk vill se skiten igen.

På något sätt har det blivit rätt att slentrian-kommunicera, men däremot om någon söker dig via telefon, sms eller mail och du inte nödvändigtvis vet vem personen är då stannar kommunikationen upp. När kidsen däremot blir kontaktade av någon helt okänd via Facebook eller snapchat då är det helt OK? När min dotter eller min mamma får ett samtal från ett nummer de inte känner till rynkar de på näsan och undrar vem det kan vara samtidigt som de klickar bort numret… Det har hänt att jag sökt något i jobbet antingen i egenskap som köpare eller säljare, det spelar ingen roll, och personen är i princip omöjlig att få tag på. När vi väl lyckas få kontakt har jag fått svaret – jasså det var du som ringt? Jag undrade vem det var, men jag kände inte igen numret…

Ett liknande fenomen är om någon vet att man söker personen men vägrar svara?! Vuxna människor! Det kan var en person som jag vill sälja till, köpa av, är skyldig pengar, personen är skyldig mig pengar eller i princip vad som helst. Så fort personen känner sig lite trängd av någon anledning är det lättare att stoppa huvudet i sanden. Detta har hänt mig de senaste åren med allt ifrån 17 åringar till 70 åringar. Jag förstår inte? Är dom rädda?

Jag har alltid i alla lägen varit anträffbar för alla. Har ingen betydelse om det är en jobbig säljare, någon som är arg eller något annat som är obehagligt. När jag ser ett okänt nummer på min display svarar jag alltid med viss förväntan. Det kanske är en ny kund som vill köpa något?

Jag vill ge en känga till alla fega krakar som inte vågar svara i telefon. Alla töntar som inte vågar ta ett beslut och istället låter luren ringa. Till alla ryggradslösa amöbor som inte återkommer trots att ni säger så.

Man up for fuck sake!