För en tid sedan läste jag att en mamma anmält en förskola då man visat Alfons och Odjuret på dagis. Tydligen hade någon av ungarna blivit rädda och haft svårt för att sova. I vilken utsträckning denna skada tedde sig förtäljer inte historien. Kanske hade barnet svårt att sova just den kvällen eller handlar det om terapi och men för livet…ingen som vet. Min reaktion var att mamman måste vara dum i huvudet på riktigt eller kanske missbrukare av något slag för helt normal kan man inte vara. Alfons och Odjuret handlar dessutom om hur Alfons är taskig mot en mindre kille och Odjuret under sängen skall symbolisera Alfons dåliga samvete. När sedan Alfons är snäll mot den lille killen försvinner odjuret och det visar sig att det är Alfons katt som ligger under sängen. Borde inte vara skrämmande, men med rätt fantasi kan säkert även Telletubbies vara lite läskiga.

För en tid sedan när jag skulle hämta Felix från fritis ville som vanligt en av hans vänner följa med hem. Vi måste givetvis ringa till kompisens föräldrar för att säkerställa att det passar, men denna gång hade jag glömt min mobiltelefon hemma. Jag frågar personalen om jag kan låna telefonen för att ringa kompisens förälder och meddela att jag tar med honom hem till oss. Problemet är att jag inte får låna telefonen?! Jag tror först att fritisfröken skojar med mig, men upptäcker snabbt att hon menar allvar. Jag frågar varför…? Då berättar hon att de tidigare ringt av samma anledning till andra föräldrar, men problemet uppstår om föräldern inte svarar. Hur då, undrar jag? Jo, förklarar fröken, om föräldern ser ett missat samtal från fritis är risken stor att föräldern blir stressad och orolig över det faktum att något kan ha hänt. Tydligen har detta varit ett såpass stort problem att man tagit gemensamt beslut i kommunen att inte ringa föräldrar från fritis eller dagis egna telefon. Vem vet det kanske blir jag som får låna ut min telefon till fritis nästa gång ifall personalen behöver ringa någon förälder…

För en tid sedan var ett av mina barn delaktig i en incident i skolan som inte var så bra. Det var inte mitt barn som råkat illa ut utan tvärtom var det en av mina som betett sig illa. Vi samtalade hemma och tog ett beslut att ta tjuren vid hornen och reda ut detta med motparten och dennes föräldrar samt med lärare och rektor. Vi hade våra möten och faktum är att jag var en mycket stolt pappa som fick se mitt barn stå rakryggad och be om ursäkt. Reaktionen från motparten och dennes föräldrar samt skola blev för mig väldigt överaskande. I båda fallen var man otroligt imponerad och tacksam över hur både jag som förälder och hur mitt barn hade valt att hantera situationen. Rektorn som varit rektor på skolan i några år berättade att det var första gången en förälder kom med sitt barn för att be om ursäkt. Föräldrarna till motpartern var så glada och tacksamma att de nästa blev lite rörda.

Dessa tre händelser hör så klart ihop. Vart är vi på väg? Vilken generation har fuckat upp totalt? Tyvärr måste jag erkänna att det måste vara 70-talisterna som är totalt olämpliga som föräldrar. Kanske till viss del 60-talister och med stor sannolikhet 80-talister som troligen kommer vara värst av oss tre. Varför har vi skapat ett samhälle fullt av rättigheter men helt utan skyldigheter? Vem kommer ens på tanken att diskutera huruvida fritis/dagis inte skall använda sina telefoner för att ringa föräldrarna?