Då har det hänt, det som vi alla fasat över men kanske ändå någonstans förväntat oss. Det har hänt i många länder omkring oss och vi vet att Sverige har varit en tacksam måltavla, men ändå vill man inte ta in att något kan hända i neutrala Sverige. Vi som uppmanats att öppna våra hjärtan och vi som  haft en politisk plan för hemvändande terrorister…vi har drabbats. Hur är det möjligt? Jag har försökt att förstå syftet med dessa vansinniga gärningar men blir inte klok. Även om vi inte vet ännu så är det högst sannolikt något religiöst motiv bakom dådet. Vad vill man uppnå? Hatet mot Daesh växer (vägrar kalla dem för IS) och även hatet mot Islam och Muslimer i stort breder ut sig. Kan det vara syftet? Man vill straffa de otrogna säger man, men på vilket sätt är en 11-åring otrogen? Tänk om 11-åringen hade vuxit upp och blivit en Muslim? 

Vi uppmanas att välja kärlek och gemenskap framför hatet. Jag väljer också kärlek och medkänsla till mina landsmän och andra som drabbats av det fruktansvärda dådet i Stockholm. Jag känner också värme och stolthet över polisens agerande och hade gärna satt en blomma på polisbilen. Jag känner också sorg när jag tänker på det som drabbats oss. Men jag känner också hat, massor av hat! Jag vill köra över fanskapet med lastbil som gjorde detta. Jag känner hat till Daesh och plötsligt är jag ganska glad att vi har Donald Trump som president i USA för kanske är han mannen som kan jämna kräken med marken. Jag blir arg när jag tänker på Mona Sahlins daltande mot hemvändande Daesh-krigare. Jag blir förbannad när jag tänker på Sveriges oförmåga att ta tag i problematiken med segregation och vår snälla flyktingpolitik (nu är den dock bättre).

Den 11 september 2001 satt jag på södra vägen i Göteborg och var hemma med Wilma då hon var sjuk och inte kunde vara på dagis. Vi satt i soffan och TVn var på i bakgrunden när plötsligt ett flygplan körde in i World Trade Center… och seden ett till… Det var en attack på västvärlden och demokratin. Vi levde under några år i rädsla för något nytt och sedan blev det ganska lugnt sedan hände det nära vårt Sverige i Frankrike, sedan Belgien, sedan där vi brukar semestra på Promenade du Anglais, Berlin och nu Stockholm. Terrordåd är vardagsmat i Afghanistan, Syrien och Irak. Det är deras sak och vi låtsas bry oss men det är när det händer härhemma som vi går man ur huse. Människan fungerar så vi bryr oss om de våra. Skulle världen bli under attack från utomjordingar skulle vi förena oss. Nu blev det en attack mot västvärlden då förenar vi oss. Attackerna förflyttade sig sedan till Europa och då är det vi Européer som förenar oss. Nu attackeras Stockholm och då är det vi svenskar som känner solidaritet. Skulle hot och elände fortsätta hamnar vi slut i en situation där bara vi själva och våra absolut närmaste betyder något. Jag vill inte vända andra kinden till! Jag vill ta hand om mina och jag bryr mig faktiskt inte om ”dem”. Det är VI som betyder något och det är OSS jag vill skydda. Just nu sträcker sig min solidaritet till oss svenskar, möjligen Europa och Västvärlden…

Om 18 månader är det val i Sverige och det finns nog många som kommer att fundera över vem och vad vi skall stödja. Är det vi eller dom? 

Det finns inget som förenar så mycket som en gemensam fiende…