För ett par månader sedan skrattade man i TV rutan när Donald Trump ställde upp i primärvalet. Med sin synnerliga oortodoxa stil blev han Republikanernas presidentkandidat. Så sent som igår talade alla experter om seger för Hillary… Jag har följt valet ganska hyfsat och är lite förvånad över hur lite politik det varit i debatterna. Men å andra sidan är jag svensk och valet är i USA. Svensk media har målat upp en nattsvart framtid med ett introvert USA, ett våldsamt USA, ett ekonomiskt instabilt USA, miljön kommer att gå åt helvete, fler krig, större hot från Ryssland och en växande spricka mellan Väst och övriga världen. Stämmer det…?

Tidigare i år hade vi liknande diskussioner när Storbritannien skulle rösta om Brexit. Före folkomröstningen var det glada tongångar och alla var överens om att Storbritannien skulle stanna kvar. Vi vet ju alla vad som hände…

2014 stod vi här i Sverige med gapande munnar när Sverigedemokraterna tog hem närmare 13% av folkets röster. I undersökningar därefter har SD varit ända upp emot 30% och vänt igen. I senaste undersökningen (aug 2016, INIZIO)  fick SD 17,9%.

I samtliga fall talas det om missnöje och det gör mig lite förvirrad. Är det inte helt självklart att om Britterna varit nöjda med EU hade man stannat kvar, hade Amerikanerna varit nöjda med en ”vanlig” presidentkandidat hade de valt en sådan och hade våra traditionella svenska partier tillfredsställt allas åsikter hade vi troligen inte haft något SD. Detta är ju en del av demokratin. Vi väljer olika vägar för folket och är vi nöjda så stannar vi kvar, men är vi inte nöjda väljer vi något annat. När något händer inom demokratin som media och alla experter inte förstår eller inte tycker om kallar man det för missnöjes-effekt av något slag. Om nu Britterna varit nöjda hade de ju inte lämnat EU så självklart är Brexit ett resultat av att man är missnöjd med sitt tidigare val. Därifrån att detta med missnöje skulle vara någon form av koncept och gräddfil för åsikter som inte passar experterna tycker jag är helt fel. Det är just detta som kallas demokrati. Det enda som inte är demokrati är den tredje statsmakten. Det supertydligt i samtliga fall vad media tycker är rätt eller fel och det man tycker är rätt det är det budskapet man sprider.

Kan det vara så att folk i större utsträckning vill ha en förändring. Man kanske inte vill vara med i EU helt enkelt? Man kanske tycker SD för en tilltalande politik? Amerikanerna kanske vill ha en Trump som rör om ordentligt i grytan? I Europa går EU mer och mer mot att bli en stat, det pratas om EU som militärmakt och många nationer har till och med gemensam valuta. Vi kanske inte vill ha det så? Vi kan ha hur många experter som helst som skriker om hur bra detta är och att vi inte kan stå utanför, men vi kanske bara inte vill…?

Tidigt 80-tal fnyste världen åt USA när man valde en f d skådespelare till President. Tongångarna här hemma gick i stil med Yenkarna är ju inte kloka… Samtidigt satt vi här och var stolta över vår egen kommuniststat som leddes av Olof Palme? Idag vågar vi knappt prata om vad Palme stod för men vi minns Reagan som Presidenten som enade Öst och Väst (Reykjavik 1986).

Det enda vi med säkerhet kan säga är att i dessa tre exempel har media haft fel, experterna har haft fel, analyserna varit missvisande och jag själv har haft fel. Det vi också kan säga är att livet blir sällan som man tänkt sig, men det brukar lösa sig ändå 🙂