Aldrig förr har vi varit så utarbetade och utbrända som vi är nu. Aldrig förr har så mycket antidepressiva medel skrivits ut så som nu. På TV pratar vi om hur vi som medmänniskor skall hantera när någon i vår omgivning drabbas av en panik ångest attack. Det finns två grupper som sticker ut i statistiken och det är kvinnor och unga. Att kvinnor drabbas mer än män kan jag förstå. Kvinnan är den nya mannen, men hon är också kvinna. Den kvinnliga frigörelsen innebär mer jobb och mer karriär men också samma arbetsbörda hemma. Vi ser en förändring bland 80- och 90-talister där jämställdheten är betydligt bättre. Personligen tror jag att gruppen kvinnor kommer att må bättre i framtiden.
Det skrämmande i statistiken är unga tjejer och killar. Vissa så unga som 15 – 16 år. Vi lever i ett samhälle där vi ger elever mer rättigheter, skolan får mer skyldigheter och aldrig förr har vi curlat och älskat våra barn så som nu. Trots detta mår våra unga allt sämre…??
Vad jag förstår mår våra unga som sämst under gymnasietiden. Pressen att lyckas är för stor. Pressen att prestera är för stor. Pressen att få bra betyg är för stor. Den stora skillnaden mellan gymnasiet och grundskolan är att man flyttar ansvaret från skolan till eleven. Det är alltså upp till eleven att bestämma huruvida man skall plugga, sköta sig och prestera. Jag skulle även vilja kalla det en förberedelse på livet och vad som komma skall i det framtida yrkeslivet. När man börjar gymnasiet är man 16år och i de flesta fallen tar man studenten vid 19. Det är unga vuxna vi pratar om. Skall man lyckas behöver man anstränga sig och prestera. Jag förstår inte varför detta kommer som en shock för många? …och nej alla kan inte ha ADHD eller andra diagnoser som gör det svårt att hantera livet.
Egentligen kan jag inte riktigt sätta fingret på skillnaden från förr och nu. När jag var mellan 15-20 fick jag hjälp med läxor. Mamma och pappa tjatade om vikten att sköta skolan och försöka få så höga betyg som möjligt. Mina föräldrar hjälpte mig att hitta extra jobb så att jag kunde få lite extra slantar. Typ som de flesta tonårsföräldrar gör idag. Om jag däremot gjorde bort mig eller gjorde något dumt fick jag fan lösa skiten själv och stå ensam med skämsmössan. Kanske är det just det som är skillnaden? Vi kan ju inte skylla allt på smarta telefoner.
Jag minns för några år sedan hur en kvinna som arbetade hos mig alltid skröt om sina söner, om hur tuffa dom var. Det var sporter högt och lågt och hennes söner var alltid tuffast på plan. Efter ett tag fick vi en plats ledig varpå en av sönerna också började arbeta hos mig. Han mådde dåligt, sjukskrev sig om och om igen och hans mamma försvarade honom. Han fick givetvis foten som fick till följd av att relationen med mamman blev lite frostig.
Jag tror vi skapar klena individer med fokus på sina rättigheter snarare än sina skyldigheter. Mentalt starka personer har framtiden vid sina fötter. Jag tänker inte jämföra med mina egna 40 år av livserfarenhet, men om man känner sig utbränd på gymnasiet så kan jag bara säga lycka till…det kommer bli tufft!