I vårt lilla område i Kungsbacka är skolan där våra tre barn går endast 100 meter bort. Runt vårt hus går en gång/cykelväg och varje morgon vid 8-tiden är det fullt av barn, ungdomar och föräldrar som är på väg till skolan. Strax innan skolområdet finns en parkeringsplats och varje morgon är det trafikstockning på den lilla vägen. Barnen i högstadiet bildar olika grupper och står och småpratar innan det är dags att börja skoldagen. De små barnen är redan i full gång med första fotbollsmatchen och man jagar varandra för fullt på skolgården. Några går till skolan, andra cyklar och vissa åker skateboard. Allt är tillsynes perfekt…men man säger inte HEJ till varandra?!

De flesta småbarnen (upp till ca. 10 års ålder) är duktiga på att heja på oss vuxna. Efter 8 år vågar man inte längre heja på de stora barnen, men respekten för oss vuxna finns i vart fall kvar. Vid 10 år slutar de att heja på de barnen som är yngre och någonstans i femman och/eller sexan slutar man heja på alla förutom polarna. Vissa barn kan vara mer blyga än andra, men det är inte dem jag talar om. Jag talar om barnen vars föräldrar som bjöd hem oss på middag i helgen, barnen som var med på semestern i somras, barnen som vi åkte skidor med, barnen som var hemma hos mig och lekte i förrgår. På vägen till skolan möter jag flera av dem och nästan alla tittar bort för att undvika en blick och för att slippa säga hej. Under en period trodde jag att barnen helt enkelt inte vill heja på just mig, men efter att ha hört efter med andra vuxna visar det sig att de flesta upplever samma märkliga beteende. 

Jag vet att detta beteende även gäller vissa av min egna barn och jag kan inte förstå varför?? Hejar på vuxna gör man enbart vid direkt ögonkontakt och när man inte kan komma undan. Att vara den som hejar först är helt uteslutet! Att heja på andra barn i pararellklassen eller barn/ungdomar som är något yngre eller äldre finns bara inte. Det faktum att dessa ungdomar har en historia ihop i form att man rest tillsammans, varit på Liseberg tillsammans, ätit middag tillsammans, kanske t o m sovit över hos varandra verkar inte ha någon som helst betydelse. Jag har försökt att jämföra detta med personer som jag och min hustru kanske inte umgåtts med på något år. Om vi skulle springa på dessa personer på gatan eller i affären skulle personen ifråga tro att vi har blivit knäppa i huvudet om vi inte skulle säga hej…

Många av dessa barn och ungdomar som inte hejar känner jag. Vi kanske umgås med deras föräldrar eller de kanske är kompisar med något av mina barn och har rentav suttit vid mitt köksbord och ätit min mat. Men hejar gör man inte… Dessa barn och ungdomar är ofta trevliga och artiga i rätt miljöer, men när man stöter på varandra väljer man att inte heja oavsett om man är själv eller med kompis. Enklaste sättet för en ungdom att slippa säga hej är att gå långsamt med gamnacke och stirra i mobilen. Många föräldrar tror att detta beteende gäller många barn men inte ens egna. Jag har konfronterat några föräldrar med detta och alla blir lika förvånade att det gäller just deras barn. Faktum är ju att att våra barn hälsar artigt tillsammans med sina föräldrar.

Vad kommer detta vidriga beteende ifrån? Många av barnens föräldrar är väldigt sociala och trevliga så något dåligt genetiskt anlag tror jag inte vi kan skylla på. Som tur är börjar detta så sakteliga att försvinna efter högstadiet och man börjar heja ordentligt igen. Nu börjar jag fundera över om detta är ett lokalt problem? Beteendet uppstår någonstans från femman-sexan och försvinner efter nian. Har det med vår skola att göra?! Finns detta ”problem” utanför Hedeskolan i Kungsbacka?

– jag ber till alla föräldrar…säg åt era barn att heja på varandra och på andra vuxna. Hellre heja en gång för mycket än en gång för lite.