Nu när skolorna dragit igång efter sommarlovet duggar det tätt mellan alla föräldrarmöten och utvecklingssamtal. Jag kan inte låta bli att förundras över alla dessa föräldrar som tycker till så mycket. Jag vill självklart det bästa för mina barn och deras tid i skolan, men det mesta är upp till mig som förälder och framförallt upp till mina egna barn. Min äldsta dotter går i nian nu och då börjar man prata om alkohol och droger på föräldrarmötet. Viktiga ämnen tycker jag och vi vet inte vilka som drabbas. Det kan vara klassens plugghäst eller klassens värsting. Det som fascinerar mig är naiviteten hos många föräldrar att det gäller alla andra men inte min unge. En pappa erbjud sig att höra med sin son om han hade hört några rykten om vem som dricker eller röker. ”tänk om det är din son som dricker eller röker, tror du att han säger det då?” frågade jag pappan. Pappan tittade på mig och log och sa att nej sådan var inte hans son…

En annan förälder var tokig över det faktum att stolarna inte var ergonomiska och att just hans barn var felvänt i förhållande till vitatavlan och på så vis kan få ont i ryggen.

När lärarna påpekade att väldigt många i klassen ofta kommer sent till lektionen svarade en mamma att hon kände till detta men försvarade det glatt med att hennes dotter alltid är sen men att hon är sån helt enkelt…

När lärarna påpekar problemet med mobiltelefoner på lektionen ryter flera föräldrar till och förklarar att deras barn måste vara kontaktbara. Att det finns telefonnummer till skolan och till och med till lärarens mobiltelefon spelar ingen roll.

En elev i min andra dotters klass är jätteduktig på att sjunga, men blev inte uttagen att sjunga på skolans dag då det fanns andra elever som tydligen var ännu bättre. Föräldrarna blev skogstokiga och kallade till krismöte direkt. Lärarna som är livrädda för alla föräldrar ändrade sitt beslut och lät flickan sjunga på skolans dag.

Detta tar inte slut jag har massor av exempel där föräldrar till både stora och små barn (unga vuxna) curlar helt galet mycket! Min stora fundering är på vilket sätt förbereder man sina barn genom curling för verkliga livet? När du som 19-åring går ut gymnasiet med novisen att du gjorde ju trots allt ditt bästa och det är ju det viktigaste… Om ditt bästa inte är bra nog finns två tänkbara alternativ; antingen hittar du på något annat eller så kämpar du hårdare. Eftersom jag jobbat mycket med 90-talister vet jag att man är sjuk i större utsträckning, man kommer sent betydligt oftare, man gör annat (typ pillar med telefonen). Jag vet också att dessa ungdomar ofta är pressade av sina föräldrar att göra annat t ex hjälpa till med flytt mitt veckan, köra mamma eller pappa till något möte, följa med till sjukhuset när någon släkting är krasslig osv. När man sedan får sparken för att man inte utför sitt jobb ordentligt är det inte alls ovanligt att mamma eller pappa hör av sig till arbetsgivaren.

Vi som är varit med ett tag och upplevt revolutionen med smarta telefoner, bärbara datorer och tillgänglighet dygnet runt vet vilka krav som ställs. Vi vet att det som väntar våra barn är hårt arbete, långa arbetsdagar, mail på söndagar och till en början ganska dåligt betalt. Så varför vaggar vi in våra barn och ungdomar i någon form av löjlig trygghet. Effekten har resulterat i sämre skolresultat och en galopperande arbetslöshet bland unga. När politikerna pratar om skola och utbildning snackas det hela tiden om mer resurser. Ja det behövs mer resurser i form av linjaler som lärarna kan slå på fingrarna…PÅ FÖRÄLDRARNA.

Power to the teachers!