Varje lördag simmar Felix på simskolan i Fjärås. Det blir alltid jag som tar honom då det krockar med andra aktiviter för hans systrar som min fru då medverkar på. I omklädningsrummet hos herrarna händer massor av spännade iakttagelser. Varje vecka är det ofta samma pappor som är där med sina söner och rutinerna är ofta desamma. Det finns ett par grabbar vars pappor halvt stressar ihjäl sina söner vid simningens slut eftersom de måste skynda sig till nästa aktivitet. Jag har försökt att tjuvlyssna för att få reda på vilken aktivitet som kan vara så viktig. För den ena grabben är det tydligen fotboll och för den andre vet jag inte. Varje vecka bråkar papporna med sina söner om denna aktivitet. Barnen vill leka med sina kompisar, de skyller på trötthet eller de vill stanna och ta en glass i kiosken och varje gång ryter papporna att de skall skynda sig istället. Jag kan inte låta bli att fundera över varför man har två aktiviteter så tätt inpå varandra? Att barnen behöver lära sig att simma är det ingen tvekan om, men varför är det så viktigt med fotboll direkt efteråt? Kanske älskar pappan fotboll och spelade under hela sin uppväxt och vill nu återuppleva sin barndomsintressen genom sonen…? Kanske är pappan socialt efterbliven och hans enda chans att träffa eventuella vänner är under sonens träning…? vad vet jag…?

I lördags inträffade en synnerligen märklig händelse. En pappa som började sitt föräldrarskap sent i livet hjälper sin kraftigt överviktiga son att ta på sig efter simningen. Lite märkligt att överviktiga barn är överrepresenterade hos föräldrar som valt att skaffa barn senare i livet… Sonen gnäller från det att de kommer ut från duschen. Tydligen har hans pappa från tidigt 60-tal av misstag skvätt lite duschtvål i sonens öga. De står vid dörren på väg ut då sonen börjar gapa om att han vill leka med en av kompisarna från simklassen. Den gamla ryggradslösa pappan uppmanar sin son att fråga om de kan leka. Sonen blir ledsen och säger att han inte vågar frågar. Pappan kör med alla tricks…glass, bullar, läsk…allt med socker i som går att köpa i kiosken. Sonen blir förbannad och säger åt sin pappa att fråga för honom. Det är tydligt att sonen bestämmer i familjen varpå pappan går fram till den andre pojken och frågar om han vill leka med sonen. Den andra pojken tvekar, men då är pappan snabb på att erbjuda glass i kiosken. Efter en stund lämnar de tre omklädningsrummet och beger sig mot kiosken. Jag undrar vilken man det blir av sonen? Kanske som pappan, en amöba…

Under tiden som jag bevittnar den fruktansvärda händelsen med pappan utan ryggrad med den överviktiga sonen står min grabb och leker med ett tvillingpar i duschen. Killarna är jämngamla med Felix (6år) och är sådär charmigt busiga. De har ingen pappa som väntar på dem. De duschar själva, torkar sig själva, tar på sig själva och är riktigt artiga. När de är nästan klara kommer deras pappa in i omklädningsrummet. En härlig social kille i 30-årsåldern. Han busar med sina tvillingar, snackar med mig och Felix och på vägen ut köper han varsin glass till sina grabbar.

Tyvärr upplever jag att den härliga pappan till tvillingarna snarare är ett undantag bland dagens föräldrar. Det är ett jävla flängande på många föräldrar mellan barnens alla aktiviteter och/eller så bestämmer barnen hur högt mamma och pappa skall hoppa. Vad hände med vara hemma och leka med kompisar? Tycker verkligen dessa barn och föräldrar att det är kul att vara uppbokad var och varannan helg? Om vi tycker att 80/90-talisterna är en curlingförstörd generation som helt saknar förmåga till konsekvenstänkande så är det ingenting mot vad vi har framför oss…