nya råd & rön om föräldrarskapet

Sitter och tittar på ytterligare ett par hjärnforskare/psykologer som gått samman för att skriva en bok till alla föräldrar. Denna gången handlar det om adekvat feedback… men ärligt talat ”adekvat feedback” finns det någon normal förälder som kan ta till sig det ordet i egenskap av kärleksfull uppfostran?! Svenska föräldrar är bäst i världen på att curla sina barn, – det vet jag. Vi gödslar med beröm, – det vet jag. Men nu är det tydligen bristen på adekvat feedback som förstör för våra barn och sätter skolan i sank.

Innebörden av adekvat feedback innebär att man ger information, man agerar och reagerar på det barnen gör. Man skall alltså inte gödsla med beröm utan man skall vara tydlig med varför man tycker barnet är bra och man skall då och då ge kritik. Samma känga fick skolan och lärarna som ofta ger eleverna en allmän bedömning snarare än tydligt ris eller ros om varför. För egen del tycker jag det sker en stor förändring ju äldre barnen blir. När mina barn barn gick i årskurs 0-3 fick vi tydlig info från lärarna om vad barnen var bra på, vad vi behövde hjälpa till med hemma, deras sociala kompetens och vi fick även veta vad som kanske inte var så bra. När barnen sedan börjar 4:an byter de lärare och kontakten med skolan blev betydligt sämre. Från en trevlig pratstund med barnens lärare till nu en mera allmän utvärdering där man går igenom barnet punktvis. Behövs det hjälp är dock skolan bra på att ge extra stöd i vissa ämnen. I högstadiet är sedan samtalet helt sakligt utan några betänkligheter utanför resultaten. Eftersom jag har tre barn och barnen haft olika lärare vågar jag påstå att jag har en viss erfarenhet. Det är nästan så att man skulle kunna tro att lärarna blir mer och mer hopplösa och trötta ju äldre barn de undervisar. Jag kanske har fel men jag kan tycka att det kanske borde vara tvärtom. I småettan upp till trean är de flesta barnen glada och hungriga på att lära, de tycker t o m att maten i bamba är god. I mellanstadiet börjar så sakteliga förvandlingen från barn till tonåring, skolan blir mer och mer tråkig och maten är oftast dålig. I högstadiet är mamma och pappa helt ersatta av kompisar och det faktum att man är född på 70-talet gör att man är dum i huvudet och inte förstår något. Skolan blir faktiskt lite mer intressant dessa åren, kanske mest därför att alla kompisar finns där och maten i bamba går inte att äta alls!gropen_header

Min äldsta dotter går i åttan och har haft betyg ett par år. Hon säger inte så mycket om skolan, vi frågar men får sällan några svar. När det däremot är prov och dags för betyg pratas det mycket härhemma. Alla i klassen vill ha bra resultat och bra betyg. Man jämför och håller tummarna och man pluggar framförallt. Resultatet är är stenhårt, inga mjuka omskrivningar som att ”du gjorde ju ändå ditt bästa” utan pang på rödbetan bara. Du är antingen riktigt bra, en medelmåtta eller kass. Även om dessa tonåringar hatar att plugga, hatar läxa och framförallt maten så verkar det finnas något som uppskattas i detta med prov och betyg. Ett slags bevis på ett riktigt omdöme. Inte mamma eller pappas gödslande beröm eller lärarnas vi-säger-bara-det-som-vi-får-säga-enligt-skolplanen utan ett riktigt kvitto hur bra eller dålig man är. Finns givetvis alltid föräldrar som hittar någon bokstavskombination, dyslexi eller något att skylla på men i största allmänhet tar eleverna sina resultat med raka ryggar.

Skolan idag är varken bättre eller sämre än den varit tidigare men samhället, föräldrarskapet och lärarna har förändrats. Leif Mannerström hade ett program nyligen där han skulle få arbetslösa in i yrkeslivet. Bland dessa personer fanns en kille vid namn Alex. Alex är en symbol för hur jävla illa det kan gå när föräldrar sopar och curlar sina barn. Det är vi 60- och 70-talister som skapat dagens samhälle och våra intryck och vår uppfostran har påverkat lärarna till att bli lågmälda föreläsare för döva öron utan någon som helst makt över sin publik. För några veckor sedan var jag på 2 föräldrarmöten och jag blir mörkrädd när jag hör vilka frågor och krav föräldrarna ställer på skola och lärare. Några tycker för mycket läxa, andra för lite läxa, någon tycker stolarna är icke ergonomiska, någon tycker att skolans regler för trivsel och ordning låter för hotfullt. Lärarna står inne i ett hörn och tar till sig och lovar att undersöka möjligheterna till förändring. Senare frågar en lärare med låg röst vad vi föräldrar tycker om mobiltelefoner i klassrummet… Detta stör tydligen en del?! WTF! Till min stora förvåning tyckte föräldrarna att barnen skulle få bestämma detta.

Lite förvånad är jag över att just vi 60- och 70-talister curlar våra barn. Vi är vana att arbeta först och få betalt sedan. Vi vet att ett gott resultat på arbetet ger oss möjligheten att behålla jobbet snarare än ett fackligt ombud. Varför är det då vi som uppfostrar våra barn med en mentalitet att allt-du-gör-är-bra-bara-du-gör-ditt-bästa-är-det-inte-bra-nog-gör-jag-det-för-dig. Politikerna och samhället skriker över det faktum att ungdomsarbetslösheten ökar?! Vem fan vill anställa en 90-talist? En 90-talist (till viss del 80-talister) kan allt om sina rättigheter, är karriärist och vill tjäna massor av pengar, men är dåligt insatt i sina skyldigheter och att vägen till pengar och karriär går genom hårt arbete. Vi har ett kraftigt ökande antal utbrända mellan 18-25 år, många av dem har aldrig ens arbetat. I skolan sätter vi elevernas rättigheter framför lärarnas ledarskap och pedagogik.

Adekvat feedback… jag tror på DISIPLIN! Visst skall vi ta hand om våra barn, men ge dem inte en start livet som inte motsvarar verkligheten då får vi ett samhälle full av massa unga som Alex.